tårarna är ruskigt nära!
läste precis om en flicka som hette Felicia som dog i cancer
i december förra året. hon hann inte ens fylla 5! ¨
läs om henne i http://www.tidigmamma.blogg.se
när jag läste om henne tänkte jag på min kamp för livet, och förlusten
av världens finaste mickis. jag tänker tillbaka på dom 3 månader jag
tillbringade på sjukhuset. kampen om överlevnad och tillfriskning..
varje dag var ett helvete. men det var det värt, för jag tackar den/det som
tog tillbaka mig till livet dom dagarna jag inte orkade mer.. bokstavligt
talat. jag är så tacksam över att jag fick en chans, och när jag tänker på
mickis, pappa, felicia och alla dom andra som dött för tidigt så har jag
ingenting att klaga på. självklart finns det motgångar i livet.men det finns
så mycket värre.. jag har aldrig skrivit om olyckan i bloggen förut. men
känner för det nu!
den 20 september 2003 så åkte jag och min saknade vän michaela
över ett övergångsställe här i åkersberga med moppe. vi såg en bil l
ångt borta och eftersom det var en 50 väg så tänkte vi att vi skulle hinna
över, hade kvinnan i bilen kört lagligt hade vi gjort det! bilen körde i ca
110-130km/h och kolliderade med oss mitt på övergångställlet. jag vill
inte gå in på detaljer om mina skador eller mer om händelsen. Men
jag fördes till Astrid Lindgrens barnsjukhus med ambulans och Mickis
fördes också dit fast med helikopter.. jag fick ligga kvar i 3 månader
men mickis klarade inte mer än ca 24timmar, hon försvann ifrån oss..
vi förlorade den finaste och mest godhjärtade flicka vi haft!
efter 24 operationer och en lång tuff väntan om att bli bra så fick jag
komma hem lagom till Julen 2003.. och ingen var gladare än jag!
jag vill bara tacka för att jag lever..
anledningen till att jag skriver allt det här är för att det är snart 5år sen
det här hände. och det spelar igen roll om det är lång tid sen, smärtan
är fortfarande lika hård.. 
